djävulen och gud
"Och ensammast av alla var den man kallade djävulen.
En sjuklig, mycket sorgsen, undernärd, hårig och till det yttre högst anskrämlig liten figur som,
så länge han själv kunde minnas,
strukit omkring i den stora skog där mossan ännu låg flera meter djup och de nykläckta gråstenarna pyrde av de gaser som omvärvt dem vid själva framträngandet,
i tillblivelsens ögonblick.
Iklädd en illasittande, trång, svart kostym som han en mörk natt stulit från en av mänskornas trädgårdar där den hängst ut på vädring i ett träd efter den långa vintern,
med ett par alltför stora, söndernötta damkängor på fötterna,
satt han ofta i sin ensamhet på en stubbe eller sten och tänkte, filosoferade, grät eller bara väntade på ingenting särkilt alls."
"Och han var inte på något sätt ond, Djävulen.
Inte från början.
Han var tvärtom en mycket känslig liten varelse som hade snabbt till tårar och inte tålde se något lidande alls."
djävulen och gud, läs den. det är inget farligt, bara en fin saga. speciellt början.
Kommentarer
Trackback
