http://open.spotify.com/track/0v5UiSDB3nm10iAbC0J4Ah

Ni har väl förstått att rubriken är soundtracket till hela inläggets sinnesstämning. Idag den glada sorgens, de ljusnande ledsna dygnen, de avslut som accepteras, de glada begravningarna.
 
Det var aldrig meningen att tjenamorsan skulle leva längre än till begravningen. Den tog plats igår, och nu när Agnes Pierre är död och jordbefäst finns inte mycket mer att hämta Eller dölja. Några lösryckta utkast finns kvar i arkivet ([email protected], lösenordet är knulll), kanske finns där svar på något, kanske bara fler frågor.
 
Dessa tre år har ändå gett någon slags effekt hos en. Det visade sig igår då jag läste "Vi ses om tio år för revolution!" istället för reunion. Då ler ändå hjärtat.
 
Det här var alltid adresserat till er. Tack för simturen, det har varit ett nöje att få infiltrera era sinnens hav.
 
 

Kvinna överbord! Till havs! För alltid vinnare i Umeälvens famn.
 
 
Och det är här jag lättar ankar.

Bikt

Så dröjer det flera år tills man slutligen inser värdelösheten i sig själv.
    Dumma barn, sluta upp med vad du än gör. 
Det är inte lönt det, Du förblir ändå den du alltid varit.
    Och nog är det väl gud förbannat. 
 
 
Så jag strippar på is och asfalt. Till begravningsommaren anländer, sedan ser vi i vilken riktning det ter sig efter det. 
 
 
Oavsett vart jag råkar befinna mig finns det alltid vara enstaka ordföljder som mässas inuti huvudet.

"Alla klasser är kärleken underdåniga"
"Du våldtar den grönskande våren!"

Resten är inget som ska skrivas här. 
 

https://open.spotify.com/track/6CQzS8Mc3PGNVNFciAf00O

 Vykort Från Medelhavet och Mjölefjärden

Sitges
 
 Barcelona
 
Montjuic
 
 
Ändå. Det tåls att påstå att gymnasiet var en bra bubbla. Det spelar ingen roll hur mycket man svinat sig, man ångrar alltid man inte gjorde mer. 
 
Det finns inte mycket att skriva när man inte är kär eller behöver oroa sig. Det har stannat upp i huvudet men flyter på desto bättre i munnen. 
 

"Varför är det ingen som längre bara säger som det är? Varför undviker man det man vill säga?

Så svarar jag en sak men menar något annat, det TALR VÄL GANKS AMKT OM ALLT

 

Nån annan förklarar allt bättre. Flora och Fauna lägger den i Stängninsdax. 
 
"En i baren lyssnar snällt på dina ord
Du tror visst att du är först på denna jord med å bära på din födda sorg, vilken sensation
Låt mig tydliggör, jag vill int hör, ännu en person" 
 
 

Öst på stan/ Ume Älvdal

 
Fnisslista
 
Fnissar när jag tänker på att Amandas pappa säger mobben istället för mobiltelefonen. 
Fnissar när jag tänker på när Amanda berättade att hennes familj säger Notis istället för Notan när de ska be att få betala på resturang.
Fnissar åt slutet på den här filmen ( http://websta.me/p/549174451464370313_50794157 ).
Fnissar när jag busar.

 
Sen finns det inte mycket mer jag fnissar åt.
 
 
Hur elakt är det tillåtet att bete sig mot folk?
Hur mycket idiotier kan egentligen vara nödvändiga?
Hur pretantiös är det tillåtet att vara?
Hur okej är det att gilla samma sak som någon annan?
 
 
 
lite Söndagspretantiöshet:

Tryckte ryggen mot Väven och svanken mot betongen i solen idag. Skulle läsa om psykoser men jag kunde inte öppna mina små ögon för att de tårades så mycket av ljuset på boksidorna så jag satt istället och lyssnade på fiskmåsar och tänkte att det var tillräckligt varmt för att kunna vara en sommardag på stranden då man är helt stum i kroppen och endast ligger och trycker böcker på stranden och går upp för att äta en nektarin och sen springer man nerför stiger igen, hoppar över myrstigen och lägger sig på rygg i sanden, gräver ner fötterna i den kalla mörka blöta några lager under och sen öppnar ögonen och ser hur fort molnen rör sig över himmelen och åt vilken håll vinden viner.
 
Hur stor kommer inte saknaden vara om 10-30 år, efter det som nu låter så tanigt och romantiserat men ändå så aktuellt; att vakna upp på övervåningen i Stenviken till fågelsången som tar sig in genom myggfönstren och se granarnas grenar blåsa omkring och teckna skuggor runt omkring sig eller titta efter mönster i trät på snedtaket ovanför samtidigt som någon joggar på grusvägen utanför eller går med röjsågen längst dikena. Blir galen i bröstet bara på tanken av den kommande saknaden. 
 
 
lite Tisdagsformuleringar:
 
Känner att det spelar ingen roll om jag missar något, så länge jag inte beter mig idiotiskt. 
 
Det viktigaste i livet måste väl ändå vara att behöva, och att uppoffra för någon som behöver.
 
Tänker på två fåglar jag såg. Den ene simmade länge ensam i älven och den andre bestämde sig för att landa precis bredvid. Kände de igen varandra? Har fåglar inga sociala spärrar som människan? Vad tjänar de på sällskap? Talar de med blickar? Som vi tenderar att göra?
 
 
 

Den sjuka hösten

Benämner alltså terminerna. Detta var kulturhuvudstadårets dekadens som började när jag flyttade från stugan. Vad hände där emellan då?
 
 
 
Post Väärt. Stark känslodag, men tillsammans. 
 
 
Då det var Peppes. 
 
 
Avstämning och brevväxling i regnet
 
 
Något betydande som behövde ventileras. På toppen av kullen på Gamla skolgården. 
 
 
Kulturhusets tidslösa rum va. 
 
 
Brattby Express. Min enda riktiga spökupplevelse skedde här i eftermiddagsljuset.
 
 
Hösten.
 
 
Trots regnoväder trampade vi till Röbäck för att tygsnickra och äta potatissoppa. 
 
 
Höstlovet kom och jag åkte tillbaka. Klara också. 
 
 
Konstlad bild i Hufvudstaden. Kan inte minnas någonting liknande en Stockholmsvistelse. 
 
 
Och sen frisknade det till.
 

Karriär

Vännforsen

 
 
Nu ska jag äta soppa och sedan fälla träd. MSF och Norrmjöle Byamän inte inbjudna till kalaset. Kram. 
 

Mars (Våren?)

 "Så att ingen hör, ser mig, när jag börjar älska igen. Då kommer dom göra det till ett måste. Ett krav. Det var det som hände förut."
 
 
Februari jobbade varenda helg, och Mars har varit en enda bortresning: först bland snöstormar och fjäll och sedan kisandes på en vårig verandra söderut. Svårt att träffa alla jag egentligen vill träffa. 
 
 

Granne med Februari bor ju Mars då, som sällan sover länge om morgnarna. Hon är kåt och dammig, ja hela huden hennes är täckt av grus och asfaltsångor som alltid klär hennes kropp med ett extra lager. Trots att Mars gång på gång stoppar huvudet under vattenkranen, fuktar håret i offentliga lokaler och sköljer sin kropp med vatten så fort möjligheten uppstår så sköljs aldrig dammtäcket bort; det är konstant. Mars hade förutsättningarna för att skapa sig ett tillräckligt och hyfsat problemfritt liv, hon har växt upp med fulla leksakslådor av privilegier, förberedelser och goda förutsättningar, men ändå blev det inte rätt. Relationen till Våren är en av de största anledningarna, då hon sedan födseln varit bunden till honom. Att bli placerad i ett fack och att inte ha möjlighet till att styra sitt eget liv (att aldrig kunna välja sin egen årstid!) fyllde relationen med undvikan, outtalade viljor och utan respekt för den andre parten. Till följd av det omöjliga i att avsluta sin förbindelse påbörjades en livslång visa av prygel och misströstan. Alltid petade Våren in sina solstrålsfingrar i ögonen på Mars, som han visste var hennes känsligaste kroppsdel, och för varje år som gick förlorade hon mer och mer av sin syn. När hon tillslut insåg att valet stod mellan att förlora den helt (att aldrig mera skåda att det hon ansåg vara vackert;snömodden, de gula traktorerna, den polerade isrinken) eller att behålla det lilla hon hade kvar av den, slöt hon ögonen och har sedan dess gått blundande runt på gatorna under alla dagar Våren drar undan de mjuka, ljusdämpade molnen för att sticka ut sin varma, gula näsa mellan dem och snörvla. Värmen var även något som hon inte var skapt för; den tinade hennes händer och gjorde henne genomgående normaltempererad, ingenting med henne var längre speciellt eller extra utmärkande. Som en trasa tog den tillvara på all hennes vätska och torkade ut henne tills hon endast blev ett skal, en dammig hydda med åtknipta ögon. Sida vid sida med Våren går hon i en evig och tvungen armkrok, där Våren sticker fram sin stora droppande näsa och framför deras båda fötter och smälter alla lager med vinter.

 
 
 
När det kommer till våren så är den mer illasinnad än att endast sticka solljus i ögonen. 
 
"Men snart plogas våren fram och då 
 rasar hon i kilon
 Förstå hur en fastande fjällkedja
 beskrivs som vacker och smal"
 
 

 
Läser om I ett annat land av Mare Kandre på fjället Jag vet att folk inte läser det man ber dem, och det spelar väl heller ingen roll, men kapitlet Bland Källorna är det bästa jag någonsin läst. 
 
 "  Skogen dör succesivt.
    Träden är plötsligt förkrympta, betonggrå och ännu
mindre. En mistel i jorden tömmer dem på sav och gasen ur 
källorna gör mig öde inombords.
    Astrid är Astrid och jag tänker bara på mig själv. 
    Jag vet att skogen är densamma som för länge sedan, är 
densamma om tusen år. Jorden brister där jag en gång gått. 
Och ingen hör mig! Och ingen ser!    "
 
 
 
 
Watchlist: Dokumentären Unfinished Spaces, om skapandet av nationella konsthögskolor i revolutionens CastroCuba. Dokumentären Ovärdet om den allmäna sorgen och identitetssökandet och tystnaden i Malmberget.
 
 
 
                      
 



Oficiella Vintern

 
 
 
tänker på Mika, på den där balkongen i Juni med This Will Destroy You
 

Påhitt Sommaren 14

Brattby-express med bröderna
 
I Broparken med klassbebisar
 
Olle och Sandra i skogsdans
 
Nationaldagen i Övik
 
Johan på cykeln till Brännland
 
Lagomt morgongosig Lotta och Jessica under snedtaket. 
 
Norrmjöle living som skulle kunna vara En Vals på Mysingen. Baby, Hanna, von Falkenberg. 
 
Tårtbjudning på gården
 
Bölesholmen med umepojkarna Ludvig och Jacob
 
Abba på Berghem en tidig morgon efter lång natt med fotbollen
 
Mika efter en morgon i Sverigestugan
 
Amanda i ett grönt hav
 
Trästocken med Maggan och väktarna
 
Pretto-Pierre på Norrmjöle hamn
 
Maggan och Aggan på öppna stigar 
 
I Hedlundaparken med Sturken och Ferm
 
En misslyckad bild på CG Runa och Lotta. 
 
I växthuset med Lovisa och Mika på besök
 
En bakgårdsfest med Linna
 
Maggan och Aggan på Spölandsvandring
Göteborgsflykten med bamsekramen Ludvig
 
Sturk och Ferm på plankning under Göteborgsflykten
 
Levi som lajvar som vanligt. Denna gång i park.
 
Återträff och födelsedagskalas med valparna
 
Klacke-trask på sommar-Peppes. 
 
Kompisar på berget. Amanda, Viktor, Ludvig. 
Terapisamtal med Amanda på Östermalmsskolans skolgård

Vykort till Den Sjuka Hösten

(Det är okej att va själv)



 
 Framtidsvy 2025
 
 
Beroende på uppfostran blir vissa människor allvarliga och lär sig hantera situationer och konflikter genom ett 'det går bra, jag klarar mig'. Lägg inte för mycket vikt på egenintresset, och om det frågas om dig ska du fortfarande prioritera dig själv i andra hand. Länge har jag undrat vart jag tappade glädjen och det positiva tänkandet (nu jag räknar bort det offentliga skrattet) men det kanske var så att jag inte utvecklade något sådant. Lätt att förstå, för mycket beror väl på uppväxtsmiljön. Det är väl bara så. Skillnaden blir påtaglig vid exempel: Mina föräldrar ger aldrig komplimanger. De konstaterar fakta. 

 
"Välkommen hem. När som helst."
 
Vi minns hur jag avslöjade en dröm: vackerheten i ett ansikte var inte tillräcklig, den var dämpad och inte fullt lika tillräcklig som i verkligheten. 
 
Guitars ser mig som slampa,  men Kyrkan vill ha mig. 
Jag vill bara ha Burg Eltz inuti mig.
 
Senast i söndags skakade jag hand med nya bekantskaper: sömnapnén och den grå starren. Och vi jag lovade varandra att aldrig ta en bröllopsbild. Eller ja, mest jag. 
 

Ludvig, Emmy, Mika, Felicia, Amanda

 

http://open.spotify.com/track/6Z55uepbPfySbkjwi1UejW

 
 
 
 

Att brösta björnen
 

 

"DÅ RASTLÖSHETEN I STUGANS ALLA RUM GROR SIG STOR OCH FRÖAR.

 

Långt uppe på ett isländskt berg går en gumma runt i sin stuga på jakt efter brevpapper. Trägolvet knakar av tyngden och väggarna till stugan har av klimatet blivit skeva, men trots att gumman känner till alla vråns svagheter och varenda sticka i parketten trivs hon fullständigt. När hon plockat upp en blyertspenna från översta bestickslådan i köket sätter hon sig ned vid det blå köksbordet och skriver.

 

”Solen har gått upp för längesedan och kommer gå ner inom en snar tid. Oavsett tidpunkten på dygnet är det samma gråa dis som ligger över stugan min. Här uppe på berget är allt fuktigt och det håret som förr föll så rakt på axlarna har lockat sig upp till öronen sedan jag kom hit.

 

Även om dimman försvårar det för mig att anta det exakta klockslaget kan klockan knappt slagit fyra. Ändå längtar jag till kaffet imorgon. För ja, det var en gång en ensam gumma på berget, det var en gång jag. Inte för att jag lider av ensamheten, o nej! Den har jag välkomnat med öppna armar och vi lever här tillsammans. Faktum är att jag egentligen inte vill benämna ensamheten, för dennes existens är jag osäker på om den är verklig. Jag som levat uppe på berget i samma stuga sedan pensioneringen har inte träffat en människa på tiotals år, men aldrig har jag varit ensam. Hur detta kommer sig skall jag nu förklara för de som inte förstår; det är så att vattnet strilar i mina kranar, veden förkolnas i min vedspis och färgen flagnar på de murknande väggarna. Tillsammans med naturen lever jag och föråldras i detta tidslösa paradis man kallas ensamheten! Med låt mig bekänna det, att ensamheten har jag endast smakat av på städernas befolkningstäta gator där tystnaden gick att väga i händerna och plasten aldrig åldrades.

 

Även utan oro och ensamhet kan min tillvaro te sig olustig ibland. Det är då rastlösheten i min stugas alla rum gror sig stor och fröar. Efter årtionden levandes här har jag anpassat mig efter omständigheterna; dygnen hos mig varar inte längre än åtta timmar. Tre gånger hinner jag vakna och avnjuta morgonkaffet vid mitt runda blå bord, där jag vid skrivande stund befinner mig, innan människosamlingen nedanför berget hunnit vakna upp till sin andra kopp. Jag är medveten om att det inte skulle vara godtagbart om någon där nere fick reda på detta, men att gå bestämmelser bakom ryggen har på ett naturligt vis blivit min livsstil.

 

Det som jag dock börjat oroa mig över, samt det grundar detta brev, är att även de bestämmelser jag själv bestämt slinker mellan fingrarna mina. Mina nedkortade dygn är även de fyllda med rastlöshet och jag fortsätter, i en accelererande fart, att korta ner dem. Jag längtar till morgondagens kaffekopp, samtidigt som jag avnjöt dagens kaffe för tre ynka timmar sedan. Mina dygn rasar samman och är inte längre än fem timmar långa; det här är ett rop på hjälp lika mycket som en lägesrapport.

 

Jag tror att, när diset ligger som ett konstant täcke över berget och dygnen når den slutliga nollpunkten, det är då som döden tar mig.”

"

 

Att gråta älgen
 
 

En Kärleks Avskedssalut

 
 
Saker med betydelse; trösten, klappen, snällheten.
Oavsett sammanhang, hur hemskt allt må va, glöm inte att man alltid kan få andra att må bra.
 
 
Godnatt Januari! Alltid är du lång och ståtlig och fyller huvudet mitt , och många andras, med snö så vi aldrig riktigt vet vad som händer. Du har gjort ditt, och detta är vaggisor och godnattsagor för dig att somna in till.
 
 

"IMORGON ÄR EN NY DAG

 

Himmelen börjar skymma och vinden blir svag
I ett litet rum vid havet vaknar då Måndag
Ett bylte utan vante eller sko
Börjar där växa och gro

 

Inför ungdomens ångest och obehag
Gnyr trötta Tisdag
”Ensam ska man i världen vandra
Och bara mig själv har jag att klandra”

 

En tredje tung arbetsdag
och tidigt till arbetet tvingas Onsdag
Med diskbråck hjärtstopp samt värk i tänder
Förenas proletärer i alla länder

 

Berusad av kärlek och alldeles knäsvag
Reser sig en omtumlad Torsdag
En vän som förr endast varit tänkbar
Har nu satt sig vid frukostbordet och tänker stanna kvar

 

Arbetsveckan slutar i en ankomstdag
Det är nu vi välkomnar Fredag
Oavsett färg, kön eller mått
Är det i famnen både något skapat och fått

 

En sedan länge förtjänad vilodag
Erbjuds äntligen för slitna Lördag
Utan bekymran över familj och ekonomi
Är tiden obegränsad och dagen fri

 

Försvagad av ett för stort alkoholintag
Vaknar aldrig Söndag
Ty tiden är knapp och räcker inte alltid till
Oavsett vad du ångrar, önskar eller vill"
 
 
 

"SAGAN OM DEN VILSNA BJÖRNEN


Länge var han gömd av barrskogens skuggtäcke, ja, där trivdes han. I den fuktiga mossan gömde han alla hemligheter som han var så förförligt rädd om, på trädens stammar strök han klorna för att anteckna dagarnas solstånd och beskriva diset över myrarna (träden fann han sedan tidig ålder oemotståndligt fascinerade, ja nästan förälskad var han, och att få röra vid granarnas nakna barkdräkt var nästan olidligt åtrovärt) och i tjärnens mörka vatten lade han huvudet när oron var som starkast.

 

Denna dag låg Björnen på mage med ena tassen och huvudet under tjärnens yta. En oro hade plågat under natten, då han vemodigt strövat omkring runt i skogen med tårande ögon. Ty denna dag skulle Björnen lämna sin älskade skog. Rykten hade nått hans öron, om en vän så fullbordad att den hade förmåga att rymma alla skogens hemligheter dennes ägare berättade för den och all väderförändring antecknad i datumordning. Denna vän var ny i trakterna och lystrade till namnet Dagbok.

 

Dag efter dag passerade björnen nya trakter han omöjligen kunnat föreställa sig innan. Den värmande solen log åt honom och de vackra öppna åkrarna bjöd upp till dans vid skymningen; då flockades rådjuren och reste sig till bakbenen i en hyllning till sommarens ljuvhet. Många saker fascinerade Björnen under hans färd, men mycket gjorde honom även illa till mods. Till exempel bron över sundet som luktade ruttet, och visst var det så, det var blodet av Björnens förälskelser som stelnat på deras tillyxade och lemlästade kroppar, vilka rådjuren märkte med sina klövar när de galopperade över bron.

 

Efter fyra månader av sökande var Björnen full med hemligheter och oro, ty ingen mossa hadehan dem att gömma i och ingen tjärn att svalka sig i. Vid denna tidpunkt befann sig björnen långt hemifrån, så långt att städernas ljus börjat nå hans ögon och avgaserna påverkade hans känsliga nos. När dagen kom, då den omtalade och ack så efterlängtade vännen uppenbarade sig för Björnen befann han sig sedan länge tillbaka i upplösningstillstånd. Åsynen av vännen, som i själva verket inte var något annat än flera förälskelsers lemlästade, slagna kroppar vilka torterats ut till tunna blad - utan ett enda spår kvar av den ljuvligt luktade barken som nu hyvlats av för att blotta det inre och känsligaste organet - knäckte honom helt. Dygn efter dygn passerade men Björnen låg still, med sin känsliga nos vilande på de vita tunna bladen drömde han om den så vackra barkdräkten som blivit dömd till ett så fruktansvärt öde. Aldrig hade Björnen känns så mycket ånger, aldrig hade han längtat hem så starkt att det värkte i tassarna. ”Sökandet var förgäves. Mina hemligheter göms bäst i fuktig mossa och dimmans höjd över marken lämnar själv spår i hela skogen. Dessutom, känner jag en stor saknad av träden, mina livs kärlekar.” konstaterade Björnen med förtvivlan, innan han satte nosen i vädret och kvickt reste sig upp för att målmedvetet sätta kurs tillbaka mot skogen.

 

Om han någonsin anlände till skogens dunkla skugga och återigen strövar runt i skogen vet ingen säkert. Men ryktet säger att det var doften av koda, rinnande från alla skogens trädstammar, som träffat Björnens nos.  I ett sista kall på Björnen hade träden försökt ta sina liv för att fylla tomrummet som Björnen lämnat efter sig då han lämnat skogen."

 
Nu sätter vi punkt här va?

Från Amanda till Agnes

Amanda framförde detta tal framför klassen, jag ryckte i munnen för den var förbaske mig det vackraste och mest träffsäkra hjärtat fått ta emot:

 
 

"De var ute på sitt första uppdrag. På matchande röda cyklar for de fram runt kvarteret och de två detektiverna spejade sig ivrigt omkring för att hitta någon tjuv att fånga. Amanda och Agnes cykelklubb var en hyfsat ny detektivbyrå, rättade sagt skulle jag nog säga att de just hade firat sin första halvtimme som klubb. Även då klockan inte slagit Bolibompa än så hade redan höstmörkret börjar komma och de kundekänna spänningen i kroppen.

 

Plötsligt utropar Agnes ”Titta!”

 

”Vad?!” svarar Amanda och de båda stannar sina cyklar.

 

”Såg du? Det var något snabbt som for förbi där borta” säger hon och pekar bort mot balkongerna framför oss.

 

”Ja, jag såg”! Utropar Amanda och pekar mot taken på ett helt annat ställe. ”Någon med en svart mantel!”

 

”Och en lång hatt!” tillägger Agnes.

 

Agnes tittar seriöst på Amanda och säger ”Vi måste ta fast han så han inte gör något taskigt.”

 

”Ja det måste vi, vi måste rädda Östermalmsgatan från ondskan.”

 

Vi var 6 år och cyklade på våra mini cyklar runt och runt kvarteret. Kvarteret vi såg som hem, och som för mig alltid kommer kännas som hemma. Träsnidaren, de olikformade husen som på något sätt skapar helhet, cykelrampen jag försökte kunna spela fotboll mot, de hemliga gångarna under balkongerna som vi älskade som små, men framför allt min bästa kompis Agnes som jag alltid kunde springa över till som jag visste, och fortfarande vet, alltid fanns där. ”Jag går över till Agnes”. Nu när jag tänker efter måste det vara den mest genomgående fras jag använt genom alla åldrar.

 

Att tänka att 2015 kanske är det år då vi kommer flytta måste jag säga svider lite. Jag kan känna att det är skönt att flytta hemifrån, men jag vill helst ha med mig min favoritgranne.

 

När jag var 9 så flyttade jag till Vallentuna, bort från Östermalmsgatan, jag blev din ”Vallentuna-kompis” och du blev min ”Umeå-kompis”. Vi flög ensamma och hälsade på varandra, fick roliga historier om konstiga människor vi hade fått sitta bredvid på flyget och umgicks som vanligt när vi väl kommit fram. Självklart så driftade vi men jag var aldrig rädd för att vår vänskap skulle försvinna, även då kanske det inte är något man reflektera över som liten. Tre år senare flyttade jag hem och blev rädd. Du hade fått nya kompisar och jag som hade tänkt att det skulle vara Amanda och Agnes som vanligt. Nu var det helt plötsligt Agnes och Runa, en cool tjej från USA som var lika lång som Agnes och såg ut som Agnes och som inte alls gillade mig. Jag skulle kunna dra den historian, men jag tror att ni vet hur det slutade. Och att få dela med mig av dig har man fått lära sig när man är bästis med självaste Agnes Pierre, för henne måste alla i livet få en dos av.

 

Du gillar dikter, kaffe och Leonard Cohen. Jag gillar Youtube, pyssel och te med mjölk och honung. På något underligt sätt känns vi många gånger ultimata tillsammans. Om en är på dåligt humör, kan väldigt lätt den andra bli det, men samma sak gäller för bra humör. Om den ena är ledsen är den andre tröstande. Om den ena är arg är den andre förstående. Om den ena är stressad är den andre lugnande. Men vi har också haft våra tider då detta självklara inte känns självklart.

 

Du går utanför mitt fönster och berättar för din nyfunne vän att där innanför så bor min bästa vän, eller ja, vi var, eller är. Jag sitter inne på mitt rum och ser ut på dig och din nyfunne vän och tänker att där går min bästa vän, eller ja, är du hennes nu?

 

Allt har dalar och höjder. Vi med, men när vi är i en dal är jag i en dal. Hatar den dalen, mest av allt. Men för varje gång vi kommer ut ur den där dalen är det bättre än någonsin, den håller längre än någonsin. Vi har inte alltid varit kompisar, men att inte ha dig i livet skulle inte fungera i min värld, Agnes Pierre. Jag ska nu säga en töntig mening utan att få detta att låta för töntigt, för jag menar den:

 

Du är min syster. Jag kan verkligen inte förklara dig på ett bättre sätt. Vi kan bli irriterade på varandra och du skulle kunna göra vad som helst men jag skulle fortfarande älska dig. Tillsammans har vi gjort för mycket för att det skulle vara som en vanlig vänskap. Och med mycket menar jag att vi har lärt oss att bli oss. Vi har lärt oss att bli Amanda Wisselgren och Agnes Pierre. Utan dig vore jag helt ärligt inte mig. För tillsammans har vi tydligen lärt oss leva.

 

Vi lärde oss att prata

Vi lärde oss att gå

Vi lärde oss att fantisera, åka snowboard, ta chanser

Vi lärde oss fan en sång som vi uppträdde med inför hela skolan?

Vi lärde oss att reflektera, kanske skulle vi inte tagit den låten då jag lät som en knagglig operasångare i

Vi lärde oss att berätta

Vi lärde oss att trösta

Vi lärde oss att förstå

Vi lärde oss att socialisera

Vi lärde oss att acceptera

 

Du är min familj, och min uppväxt. Jag vet att vi kommer klara oss utan varandra, men precis som båda de sakerna så kommer vi fortfarande föralltid finnas kvar. Östermalmstjejerna kommer alltid finnas kvar somewhere over the rainbow. Och jag kommer alltid finnas här för dig. "


Fr Ett Namnsdagsbarn

Idag är min namsdag och det betyder min egen dag i heliga januari och det heliga idag var att jag var ledig, fick se två föreställningar och spela trummor!!!!!
 
Idag släpps min podcast där jag talar ofullständiga meningar med grötig röst och multitaskar talande och tänkande- inget vinnande komcept. Lyssna på mig en timme och låtsas att jag ligger i er soffa å klappar på era huvuden å pussar påå handen. Kolla Mitt I Allt på Podcaster.
 
ps Råka säga fel det finns ju inget som heter att knäppa med händerna!!! Menade naturligtvis knäppa med fingrarna eller klappa händerna
 
Under resten av januari har jag skrivit sagoböcker och sagorim och hyllningstal och en vaggvisa till Amanda, samt drömt en dröm med pappas medvetande i en älgkropp som vaktade ett gyllene hav och det syntes på ögonen. 
 
 
 
 
 
 
 
Får en sån abstinens av att inte ha någon i rummet att ta på med händerna,  peta i kinden, klappa på håret eller bita i axeln. Ska köpa soffa och aldrig ha den tom. 
 

Vykort Från Norrlandskusten

Jag som planerade att filma Avec Lunas Norrlandskust-tour filmade endast en film med inzoomning på mika när hon sover så den blev det inte någe av. Men, för att väga upp så har jag en massa bilder så vi kan ha bildspel!!!!!
 
 
Första stopp var SKELL
                              EFTEÅ
ja det snöade redan då
                          
 
Där pausade vi mest på Riv Huset som jag nu när jag tänker efter  tycker är komplett och där dansade vi till Avec Luna vbvbvbvbvb vänner som man bara blev så stolt i hjärtat av att se för dom rullade över alla!
 
Jag och Mika läste dikter och plinka piano jag menar det är klart det ägde
 
 
 
På lördag vaknar vi plockar ihop väskan och  sen går vi ut genom dörren samt tar bussen norrut. Där frodas renarna vid Frassesskyltarna på ängarna bredvid E4.
 
 
Luleå är ännu vitare och ännu kallare.Det är också som ett avskalat Umeå för de har samma Verket och samma nattpromenader hem och samma folktom-stad känsla. Men det är ockå ngt mystiskt med Luleå som jag inte fått tjing på än men planerar på att undersöka saken vidare för jag
Älskar
Luleå!!!!!!!!
!!!!!!!!!
 
 
Det var antirasistisk demonstration på Luleås gator och de var ganska få 
En manlig medelåldare som var ute och shoppade ropade SD! efter tåget då
 
 
På Luleå- Verket  stod det typ 'Humanity is overrated! Long live the woods!' och istället för 'Republiken Norrland' gick man steget längre för att önska skapa 'Ett Autonomt Norrbotten'
 
Vi fick iaf köpa 5,3or för en tjuga så jag var nöjd
 
 

Fortfarande fyfan va bra. 
 
 
Vi var alltid fem groupies från Umeå som följe till bandet. Detta e vår härskare samt boss hen går under namnet Abba. Vet inte vad groupiesarna kallas än men snart får även vi fan-namn. 
 
 
2much snusk 2much barnförbjudet
 
 
Lollan och Amanda kom till Luleå-spelningarna och det ägde. Jag och Lollan kramades och sjöng allsång till Ingen vill veta vart du köpt din tröja det tyckte jag var jättejättevackert.
 
 
Detta var sick samt lätt bästa spelningen av <3 jag närvarat på. Är nu även groupie för dessa.
 
 
Lovis snubblar på vacker bild.
 
Slutsats: Jag ska fortsättningsvis semestra norrut så  mycket jag orkar. 
 
Juste, jag mår så himla bra. 
 
 

Fr En Nysning

 
Hampa
 
 
Tänk hardcore av mig om grundskoleåren på Östermalms grusplan och typ lukten av lågstadiekärlek
 
Alltid ba ' vad gör du för dig själv i livet som betyder mycket och gör dig till den person du är?' som följs av att jag ba ' vara med vänner och sen träffa nya människor sen vara med vänner ' samt att jag mest bara analyserar sönder allt och suger!!! 
 
Kamrater!
 
Fatta att ha en  'respektive' med skägg att klappa för det skulle vara så skönt att alltid ha någon att snacka skit med och misströsta hos samt bita i örat när jag vill. Att alltid! kunna snacka! jävligt! mycket! skit!
 
Förra December under tillfällig flykt på Playa de Amadores då jag under nätterna satt ute på balkongen och var tyst och rökte spanska cigaretter som uppenbarligen inte var något för mig och inte förföll sig naturligt  tills Moto Boy albumet  tog slut. Iallfall, det var en alldeles för romantiserad närvaro men är väldigt angenäm som tillbakablick.  
 
ANGENÄMnt AGNES PieERREI
 

Någon slags dokumentation

Brännland
 
 Obbola
 
 Åheden/Laxviken
 
 Norrmjöle
 
Stenviken
 
 Spöland
 

Jaja, Ännu en klagosång till havet

Tillbakablick juninatt
 
Dagligt återkommande tanke sedan augusti: Skitungar ni finnar, låt mitt ansikte vara vackert igen.
 
Det är inte mycket som rörs i hjärtat längre. Mest på grund av det faktum att jag måste bestämt mig för hur jag egentligen vill leva mitt liv inom fyra månader, något som skärmar av mig från verkligheten nu. Klarar inte av att fokusera på idag när framtiden är fortsatt obestämd och kräver framförhållning. Om jag ska lämna då, lämnar jag i psyket nu. Måste verkligen skärpa mig.
 
Är det såhär jag vill leva- Att inom nästa vecka ha fem analyser att skriva på olika språk utifrån böcker jag ska också ska hinna läsa ut.
 
Det jag vet är att imorgon blåser vågorna 15-30meter höga i norra Storbrittanien och jag vill bara befinna mig i ett stormigt Skottland med regn i ansiktet
 
TIllbakablick skolavslutningsdag
 
Stenviken igår var en sight from hell för stranden har förvandlats till något liknande det arkitekter från White eller Baltic skapar och är numera nästan rullstolshandikappad men den får inte se ut så och allt är höststormens som vi inte kunde något åts fel!
 
Det finns bara en låt och den heter Pappa, Ola Magnell. Kötta.
 

Morsan biktar sig

Morsan angående mig och jobb,
"Män kommer  vilja ligga med dig och Agnes då SÄGER DU NEJ"
 
Morsan angående mig i allmänna tillställningar,
"Folk pratar bara med dig för att du är snygg"
 
Jag angående morsans årligt återkommande uttalanden:
Tack, du måste ha missat min uppväxt. Jag klarar mig fint. 
 
 
Nu skålar vi
Nu skrattar vi
Och en kaffe på det
Pipes och poesi
Fågelpojke på tillställning. Ge mig en high5 så får du komma in i min underbara värld.
 
Rörande citat v 48- Topp Två
 
Antony& the Johnsons med
"We felt so differently then
So similar over the years
The way we laugh the way we experience pain
So many memories
But theres nothing left to gain from remembering
Faces and worlds that no one else will ever know"
 
Något av One Direction i stil med, 
"I know everything about what makes you who you are
How you change boots and like pizza
Oh yeah, my girl"
 
Förresten, Björns vänner har släppt nytt album i höst vilket jag hittade idag och skrattar och släpper tårar till på samma gång! Vilket jävla fynd! Tänker leva efter Svart och Vitt som andra/tredjeplan att göra efter gymnasiet. 
 
"när stjärnorna är framme
och havet är en spegel
och DU HAR KARIN BOYE
OCH DU HAR MAJAKOVSKIJ"
 
Boye more like Boy Yeah
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0