tjenamorsan.webblogg.se

 

 

Beroende på uppfostran blir vissa människor allvarliga och lär sig hantera situationer och konflikter genom ett 'det går bra, jag klarar mig'. Lägg inte för mycket vikt på egenintresset, och om det frågas om dig ska du fortfarande prioritera dig själv i andra hand. Länge har jag undrat vart jag tappade glädjen och det positiva tänkandet (nu jag räknar bort det offentliga skrattet) men det kanske var så att jag inte utvecklade något sådant. Lätt att förstå, för mycket beror väl på uppväxtsmiljön. Det är väl bara så. Skillnaden blir påtaglig vid exempel: Mina föräldrar ger aldrig komplimanger. De konstaterar fakta. 

"Välkommen hem. När som helst."

 

Vi minns hur jag avslöjade en dröm: vackerheten i ett ansikte var inte tillräcklig, den var dämpad och inte fullt lika tillräcklig som i verkligheten. 

 

Guitars ser mig som slampa,  men Kyrkan vill ha mig. 

Jag vill bara ha Burg Eltz inuti mig.

 

Senast i söndags skakade jag hand med nya bekantskaper: sömnapnén och den grå starren. Och vi jag lovade varandra att aldrig ta en bröllopsbild. Eller ja, mest jag.