http://open.spotify.com/track/0v5UiSDB3nm10iAbC0J4Ah
Ni har väl förstått att rubriken är soundtracket till hela inläggets sinnesstämning. Idag den glada sorgens, de ljusnande ledsna dygnen, de avslut som accepteras, de glada begravningarna.
Det var aldrig meningen att tjenamorsan skulle leva längre än till begravningen. Den tog plats igår, och nu när Agnes Pierre är död och jordbefäst finns inte mycket mer att hämta Eller dölja. Några lösryckta utkast finns kvar i arkivet ([email protected], lösenordet är knulll), kanske finns där svar på något, kanske bara fler frågor.
Dessa tre år har ändå gett någon slags effekt hos en. Det visade sig igår då jag läste "Vi ses om tio år för revolution!" istället för reunion. Då ler ändå hjärtat.
Det här var alltid adresserat till er. Tack för simturen, det har varit ett nöje att få infiltrera era sinnens hav.
Kvinna överbord! Till havs! För alltid vinnare i Umeälvens famn.
Och det är här jag lättar ankar.
