tjenamorsan.webblogg.se

"kära du,

 

du minns vad jag brukar säga när du tvekar, att allt möjligt tar sin tid. jag kommer aldrig använda de orden igen, ty tiden har tagit sitt liv och lämnat kvar det omöjliga till dig. och jag vet, som den människa jag är, att det kommer förgöra dig. för det kommer aldrig vara möjligt att vi är varandra nära, även om det är det mitt hjärta kräver mest. att få bo nära dig, att dela med mig av allt som krävs för att du ska känna dig behövd. 

jag skulle delat med mig av det jag har, även om det enda i värde jag för tillfället äger är mig själv.

 

om du vore mig nära skulle jag ge dig mina ord. när jag blir för trött för att prata skulle vi lägga oss i samma säng i ett rum vitt som döden och skriva brev till varandra. sedan läsa, sedan svara, sedan läsa, sedan svara. du skulle dra på munnen som bara du kan när jag skrivit om något som handlar om dig. och du skulle se mig i ögonen som om du tror finna alla svar på dina frågor i färgen på mina ögon. 

 

om jag vore dig nära skulle jag låta dig veta att du får vara med mig, alltid. de nätter du inte kan sova, jag vet vilka de är, skulle du klättra in genom mitt fönster och hitta mig sittandes där, väntande på dig. jag ger dig min värme för att du aldrig bryr dig om att skaffa dig en egen. alla de dagar du känner hunger ska jag mata dig med mina hemligheter, de som du alltid går runt och suktar efter att få veta. men jag avslöjar aldrig för mycket, för vi båda vet att övergödda inte lever så länge, och jag vill ha dig levande.

 

om vi vore nära, skulle du veta när jag inte mådde bra. du skulle hitta mig, och istället för att låta mig förgöra mig själv på insidan skulle du ge mig en av dina cigaretter och låta mig röka ut mina ord. 

 

om vi bodde nära varandra, i hus och själ, skulle vi pryda vår tillvaro med plantor och växter i överflöd. vår tillvaro som bara är synlig för oss, och osynlig för de andra som inte förstår att vi omger oss av plantor och växter för att de påminner om oss om det vackra med att leva.

 

du

ska veta, att allt möjligt tar sin tid. och när tiden tagit sitt liv, blir det möjliga omöjligt. "