andra mars vemod
jag såg dom
sitta lutade över en kopp kaffe och läsa notblad på caféer och vid stängningstid lämna koppen utan en blick över axeln,
slingra in sig i varandra i mitt ögas periferi medan jag kämpade med ackord och klockslag, tre meter bort
lämna sin kylskåpspoesi på andras kylskåp för att visa att vemod 260° minsann är något att vara stolt över att man skapat,
jag såg dom tala sanning, hörde deras ärlighet och smakade deras känslor. jag såg relationer förbättras och försämras, pussel läggas och ramar fyllas. allt det som gör människor mänskliga, men som jag endast klarat av att studera genom ett dimmat fönster,
ta bussen till kusten för att skrika tillsammans existera tillsammans med varandra när alla andra övergivit dem. på så sätt, också finna en ny, familjär trygghet och närhet som aldrig förr existerat,
jag såg dom i ögonen, alla ögonpar samtidigt, men själv blev jag utan blickar. så dagen efter skrev jag en hälsning som skulle vrida dig baklänges. det vet du förstås inte: för vi pratar ju inte om sådant, älskade.
