http://open.spotify.com/track/4wKwrnjpphUPE5QBqqMYBD
Unga Leonard Cohen skulle lika gärna kunna spelat Snape istället för Alan Rickman. Ser ingen tydlig skillnad vad gäller utseendet på de båda.
Jag fascineras mycket över vad åldern gör med munnen, när folk blir tillräckligt gamla tynar liksom läpparna bort och smälter in i resten av huden men jag förstår inte vart de förut fylliga läpparna tar vägen. Pappa har ingenting som liknar en överläpp kvar och underläppen jämnas ut alltmer, det är inte längre mjukt mot pannan när han pussar mig på morgonen.
Också det här har slagit mig angående näsor; stora förknippar jag med attraktion och små med kärlek. Det hela handlar om min pappa-vuxna män-skägg-attraktion, att jag dras till pappan och skägget. Ju större näsa ju mer pappa-poäng och ju större chans att jag instiktlivt vill pussa på den. Människor med små näsor är snällare, mer älskvärda men dock, barn. Jag blir mammig och brydd och känner mig skyldig att omfamna och pyssla om en liten näsa, därmed det kärleksfulla.
Jag känner en som delar in människor i kategorien fetläppar och torrläppar, det vill säga de som använder läppsyl eller inte. Jag själv kategoriserar alla som bästisar eller bekanta. Inga mellanting finns, det är antingen eller.
En höstlovsunderhållning 2014- diabildsvisning
Sen de eviga frågorna:
Slumpen eller ödet? Syftar främst på lykstolpen vid Hagaskolans grusplan som oberoende villken tid på dygnet det är släcks eller tänds när man passerar. Om man analyserar låttexter finns det andra eviga frågor. Vad är speciellt med apelsinerna från Kina samt varför är det nästan en helig akt att klippa någon annans hår?
Visst tycker jag också att det mesta sitter i viljan när det gäller att stöta på människor. Om det är någon jag vill se eller prata med i skolan, brukar det automatiskt bli ett möte i korridoren eller skoldagar som börjar och slutar samtidigt. Om situationen är den motsatta, blir det inget möte och ingen syn av någon jag inte vill träffa, av ren automatik kan det tyckas. Det underliga är att samma vilje-metod fungerar mitt ute på Umeås gator. Så fort jag tycks vilja stöta på någon tycks det framträda helt naturligt som på beställning, på samma trottoarkant som jag eller visslande på cykel.
Också det här med att jag numera gråter så fort jag tänker på mina vänner som pappor. Lite mer avslappnade, lite skägg på hakan, med ett barn i famnen och ett skratt på läpparna. Samma sak gäller mig och mina vänner som mammor. Kan ärligt talat inte se något vackrare framför mig.
En höstlovsfilm 2012- om döva hundar och en simbassäng
Juste! Det finns många saker jag slutat göra och spendera tanketid på. Iförsig har jag väl knappt tid till sådant längre, men det var ändå påtvingade avslut på allt onödigt tjafs. Även fast jag är bestämd och vet vad jag inte kommer göra eller gör dyker det upp tillfällen då jag vinner något utöver det extra genom att tänja på mina egna livsregler (Kinesiska cigaretter 8/11). Tillfället i akt.
Att befinna sig bland folk, passera en människa och tänka Vi Var.
Det här med att vara samhällselev/dotter till idéhistoriker manipulerar ju hela mitt tankesätt även på fritiden. När man ägnar sig åt analys efter analys de flesta dagarna under veckan är det som att hela männskokroppen aldrig ändrar inställning och jag fortsätter analysera det mesta jag stöter på, ofta tillsammans med mina föräldrar. Visst är det stimulerande att sitta flera timmar i sträck i Stockholm och bara kötta analyser mellan varandra, men ja kom igen, jag vill ändå mest kolla Paradise Hotel och klappa närmaste på huvudet.
Kommentarer
Postat av: Amme
ändå att du är så bra på att skriva, om du känner för det så skriv en bok någongång i livet va. plz lyllos dig att du träffar folk du vill, för mig måste jag inte tänka att jag vill det för att kunna se dem men då vet jag ju inte det för jag inte har tänkt det.
Trackback
