tjenamorsan.webblogg.se

"DÅ RASTLÖSHETEN I STUGANS ALLA RUM GROR SIG STOR OCH FRÖAR.

Långt uppe på ett isländskt berg går en gumma runt i sin stuga på jakt efter brevpapper. Trägolvet knakar av tyngden och väggarna till stugan har av klimatet blivit skeva, men trots att gumman känner till alla vråns svagheter och varenda sticka i parketten trivs hon fullständigt. När hon plockat upp en blyertspenna från översta bestickslådan i köket sätter hon sig ned vid det blå köksbordet och skriver.

”Solen har gått upp för längesedan och kommer gå ner inom en snar tid. Oavsett tidpunkten på dygnet är det samma gråa dis som ligger över stugan min. Här uppe på berget är allt fuktigt och det håret som förr föll så rakt på axlarna har lockat sig upp till öronen sedan jag kom hit.

Även om dimman försvårar det för mig att anta det exakta klockslaget kan klockan knappt slagit fyra. Ändå längtar jag till kaffet imorgon. För ja, det var en gång en ensam gumma på berget, det var en gång jag. Inte för att jag lider av ensamheten, o nej! Den har jag välkomnat med öppna armar och vi lever här tillsammans. Faktum är att jag egentligen inte vill benämna ensamheten, för dennes existens är jag osäker på om den är verklig. Jag som levat uppe på berget i samma stuga sedan pensioneringen har inte träffat en människa på tiotals år, men aldrig har jag varit ensam. Hur detta kommer sig skall jag nu förklara för de som inte förstår; det är så att vattnet strilar i mina kranar, veden förkolnas i min vedspis och färgen flagnar på de murknande väggarna. Tillsammans med naturen lever jag och föråldras i detta tidslösa paradis man kallas ensamheten! Med låt mig bekänna det, att ensamheten har jag endast smakat av på städernas befolkningstäta gator där tystnaden gick att väga i händerna och plasten aldrig åldrades.

Även utan oro och ensamhet kan min tillvaro te sig olustig ibland. Det är då rastlösheten i min stugas alla rum gror sig stor och fröar. Efter årtionden levandes här har jag anpassat mig efter omständigheterna; dygnen hos mig varar inte längre än åtta timmar. Tre gånger hinner jag vakna och avnjuta morgonkaffet vid mitt runda blå bord, där jag vid skrivande stund befinner mig, innan människosamlingen nedanför berget hunnit vakna upp till sin andra kopp. Jag är medveten om att det inte skulle vara godtagbart om någon där nere fick reda på detta, men att gå bestämmelser bakom ryggen har på ett naturligt vis blivit min livsstil.

Det som jag dock börjat oroa mig över, samt det grundar detta brev, är att även de bestämmelser jag själv bestämt slinker mellan fingrarna mina. Mina nedkortade dygn är även de fyllda med rastlöshet och jag fortsätter, i en accelererande fart, att korta ner dem. Jag längtar till morgondagens kaffekopp, samtidigt som jag avnjöt dagens kaffe för tre ynka timmar sedan. Mina dygn rasar samman och är inte längre än fem timmar långa; det här är ett rop på hjälp lika mycket som en lägesrapport.

Jag tror att, när diset ligger som ett konstant täcke över berget och dygnen når den slutliga nollpunkten, det är då som döden tar mig.”

"