tjenamorsan.webblogg.se

 

Oavsett sammanhang, hur hemskt allt må va, glöm inte att man alltid kan få andra att må bra.

 

Godnatt Januari! Alltid är du lång och ståtlig och fyller huvudet mitt , och många andras, med snö så vi aldrig riktigt vet vad som händer. Du har gjort ditt, och detta är vaggisor och godnattsagor för dig att somna in till.

 

 

"IMORGON ÄR EN NY DAG

 

Himmelen börjar skymma och vinden blir svag
I ett litet rum vid havet vaknar då Måndag
Ett bylte utan vante eller sko
Börjar där växa och gro

 

Inför ungdomens ångest och obehag
Gnyr trötta Tisdag
”Ensam ska man i världen vandra
Och bara mig själv har jag att klandra”

 

En tredje tung arbetsdag
och tidigt till arbetet tvingas Onsdag
Med diskbråck hjärtstopp samt värk i tänder
Förenas proletärer i alla länder

 

Berusad av kärlek och alldeles knäsvag
Reser sig en omtumlad Torsdag
En vän som förr endast varit tänkbar
Har nu satt sig vid frukostbordet och tänker stanna kvar

 

Arbetsveckan slutar i en ankomstdag
Det är nu vi välkomnar Fredag
Oavsett färg, kön eller mått
Är det i famnen både något skapat och fått

 

En sedan länge förtjänad vilodag
Erbjuds äntligen för slitna Lördag
Utan bekymran över familj och ekonomi
Är tiden obegränsad och dagen fri

 

Försvagad av ett för stort alkoholintag
Vaknar aldrig Söndag
Ty tiden är knapp och räcker inte alltid till
Oavsett vad du ångrar, önskar eller vill"

 

 

 

"SAGAN OM DEN VILSNA BJÖRNEN

Länge var han gömd av barrskogens skuggtäcke, ja, där trivdes han. I den fuktiga mossan gömde han alla hemligheter som han var så förförligt rädd om, på trädens stammar strök han klorna för att anteckna dagarnas solstånd och beskriva diset över myrarna (träden fann han sedan tidig ålder oemotståndligt fascinerade, ja nästan förälskad var han, och att få röra vid granarnas nakna barkdräkt var nästan olidligt åtrovärt) och i tjärnens mörka vatten lade han huvudet när oron var som starkast.

 

Denna dag låg Björnen på mage med ena tassen och huvudet under tjärnens yta. En oro hade plågat under natten, då han vemodigt strövat omkring runt i skogen med tårande ögon. Ty denna dag skulle Björnen lämna sin älskade skog. Rykten hade nått hans öron, om en vän så fullbordad att den hade förmåga att rymma alla skogens hemligheter dennes ägare berättade för den och all väderförändring antecknad i datumordning. Denna vän var ny i trakterna och lystrade till namnet Dagbok.

 

Dag efter dag passerade björnen nya trakter han omöjligen kunnat föreställa sig innan. Den värmande solen log åt honom och de vackra öppna åkrarna bjöd upp till dans vid skymningen; då flockades rådjuren och reste sig till bakbenen i en hyllning till sommarens ljuvhet. Många saker fascinerade Björnen under hans färd, men mycket gjorde honom även illa till mods. Till exempel bron över sundet som luktade ruttet, och visst var det så, det var blodet av Björnens förälskelser som stelnat på deras tillyxade och lemlästade kroppar, vilka rådjuren märkte med sina klövar när de galopperade över bron.

 

Efter fyra månader av sökande var Björnen full med hemligheter och oro, ty ingen mossa hadehan dem att gömma i och ingen tjärn att svalka sig i. Vid denna tidpunkt befann sig björnen långt hemifrån, så långt att städernas ljus börjat nå hans ögon och avgaserna påverkade hans känsliga nos. När dagen kom, då den omtalade och ack så efterlängtade vännen uppenbarade sig för Björnen befann han sig sedan länge tillbaka i upplösningstillstånd. Åsynen av vännen, som i själva verket inte var något annat än flera förälskelsers lemlästade, slagna kroppar vilka torterats ut till tunna blad - utan ett enda spår kvar av den ljuvligt luktade barken som nu hyvlats av för att blotta det inre och känsligaste organet - knäckte honom helt. Dygn efter dygn passerade men Björnen låg still, med sin känsliga nos vilande på de vita tunna bladen drömde han om den så vackra barkdräkten som blivit dömd till ett så fruktansvärt öde. Aldrig hade Björnen känns så mycket ånger, aldrig hade han längtat hem så starkt att det värkte i tassarna. ”Sökandet var förgäves. Mina hemligheter göms bäst i fuktig mossa och dimmans höjd över marken lämnar själv spår i hela skogen. Dessutom, känner jag en stor saknad av träden, mina livs kärlekar.” konstaterade Björnen med förtvivlan, innan han satte nosen i vädret och kvickt reste sig upp för att målmedvetet sätta kurs tillbaka mot skogen.

 

Om han någonsin anlände till skogens dunkla skugga och återigen strövar runt i skogen vet ingen säkert. Men ryktet säger att det var doften av koda, rinnande från alla skogens trädstammar, som träffat Björnens nos.  I ett sista kall på Björnen hade träden försökt ta sina liv för att fylla tomrummet som Björnen lämnat efter sig då han lämnat skogen."