Amanda framförde detta tal framför klassen, jag ryckte i munnen för den var förbaske mig det vackraste och mest träffsäkra hjärtat fått ta emot:

 

"De var ute på sitt första uppdrag. På matchande röda cyklar for de fram runt kvarteret och de två detektiverna spejade sig ivrigt omkring för att hitta någon tjuv att fånga. Amanda och Agnes cykelklubb var en hyfsat ny detektivbyrå, rättade sagt skulle jag nog säga att de just hade firat sin första halvtimme som klubb. Även då klockan inte slagit Bolibompa än så hade redan höstmörkret börjar komma och de kundekänna spänningen i kroppen.

Plötsligt utropar Agnes ”Titta!”

”Vad?!” svarar Amanda och de båda stannar sina cyklar.

”Såg du? Det var något snabbt som for förbi där borta” säger hon och pekar bort mot balkongerna framför oss.

”Ja, jag såg”! Utropar Amanda och pekar mot taken på ett helt annat ställe. ”Någon med en svart mantel!”

”Och en lång hatt!” tillägger Agnes.

Agnes tittar seriöst på Amanda och säger ”Vi måste ta fast han så han inte gör något taskigt.”

”Ja det måste vi, vi måste rädda Östermalmsgatan från ondskan.”

Vi var 6 år och cyklade på våra mini cyklar runt och runt kvarteret. Kvarteret vi såg som hem, och som för mig alltid kommer kännas som hemma. Träsnidaren, de olikformade husen som på något sätt skapar helhet, cykelrampen jag försökte kunna spela fotboll mot, de hemliga gångarna under balkongerna som vi älskade som små, men framför allt min bästa kompis Agnes som jag alltid kunde springa över till som jag visste, och fortfarande vet, alltid fanns där. ”Jag går över till Agnes”. Nu när jag tänker efter måste det vara den mest genomgående fras jag använt genom alla åldrar.

Att tänka att 2015 kanske är det år då vi kommer flytta måste jag säga svider lite. Jag kan känna att det är skönt att flytta hemifrån, men jag vill helst ha med mig min favoritgranne.

När jag var 9 så flyttade jag till Vallentuna, bort från Östermalmsgatan, jag blev din ”Vallentuna-kompis” och du blev min ”Umeå-kompis”. Vi flög ensamma och hälsade på varandra, fick roliga historier om konstiga människor vi hade fått sitta bredvid på flyget och umgicks som vanligt när vi väl kommit fram. Självklart så driftade vi men jag var aldrig rädd för att vår vänskap skulle försvinna, även då kanske det inte är något man reflektera över som liten. Tre år senare flyttade jag hem och blev rädd. Du hade fått nya kompisar och jag som hade tänkt att det skulle vara Amanda och Agnes som vanligt. Nu var det helt plötsligt Agnes och Runa, en cool tjej från USA som var lika lång som Agnes och såg ut som Agnes och som inte alls gillade mig. Jag skulle kunna dra den historian, men jag tror att ni vet hur det slutade. Och att få dela med mig av dig har man fått lära sig när man är bästis med självaste Agnes Pierre, för henne måste alla i livet få en dos av.

Du gillar dikter, kaffe och Leonard Cohen. Jag gillar Youtube, pyssel och te med mjölk och honung. På något underligt sätt känns vi många gånger ultimata tillsammans. Om en är på dåligt humör, kan väldigt lätt den andra bli det, men samma sak gäller för bra humör. Om den ena är ledsen är den andre tröstande. Om den ena är arg är den andre förstående. Om den ena är stressad är den andre lugnande. Men vi har också haft våra tider då detta självklara inte känns självklart.

Du går utanför mitt fönster och berättar för din nyfunne vän att där innanför så bor min bästa vän, eller ja, vi var, eller är. Jag sitter inne på mitt rum och ser ut på dig och din nyfunne vän och tänker att där går min bästa vän, eller ja, är du hennes nu?

Allt har dalar och höjder. Vi med, men när vi är i en dal är jag i en dal. Hatar den dalen, mest av allt. Men för varje gång vi kommer ut ur den där dalen är det bättre än någonsin, den håller längre än någonsin. Vi har inte alltid varit kompisar, men att inte ha dig i livet skulle inte fungera i min värld, Agnes Pierre. Jag ska nu säga en töntig mening utan att få detta att låta för töntigt, för jag menar den:

Du är min syster. Jag kan verkligen inte förklara dig på ett bättre sätt. Vi kan bli irriterade på varandra och du skulle kunna göra vad som helst men jag skulle fortfarande älska dig. Tillsammans har vi gjort för mycket för att det skulle vara som en vanlig vänskap. Och med mycket menar jag att vi har lärt oss att bli oss. Vi har lärt oss att bli Amanda Wisselgren och Agnes Pierre. Utan dig vore jag helt ärligt inte mig. För tillsammans har vi tydligen lärt oss leva.

Vi lärde oss att prata

Vi lärde oss att gå

Vi lärde oss att fantisera, åka snowboard, ta chanser

Vi lärde oss fan en sång som vi uppträdde med inför hela skolan?

Vi lärde oss att reflektera, kanske skulle vi inte tagit den låten då jag lät som en knagglig operasångare i

Vi lärde oss att berätta

Vi lärde oss att trösta

Vi lärde oss att förstå

Vi lärde oss att socialisera

Vi lärde oss att acceptera

Du är min familj, och min uppväxt. Jag vet att vi kommer klara oss utan varandra, men precis som båda de sakerna så kommer vi fortfarande föralltid finnas kvar. Östermalmstjejerna kommer alltid finnas kvar somewhere over the rainbow. Och jag kommer alltid finnas här för dig. "